magnapress1

Magna Mater

Låt oss börja med att vara ärliga, det brukar kännas som en bra start. Om du tycker att NRJ, RIX eller P3 spelar den fetaste och svängigaste musiken som finns – då kan ju sluta läsa här. Om du däremot tillhör de som tycker att det släpps alldeles för lite ny musik som rotar sig tillbaka till proggens guldålder kan du gott fortsätta läsa. Hyser du dessutom en förkärlek för band från Göteborg som trots sin unga ålder verkar ha knegat på varvet, deltagit i Hagaockupationen OCH hittat proggens gyllene graal (nedsänkt i Näckrosdammen) så bör du läsa ända till slutet.

För du kommer garanterat känna igen dig när du lyssnar på den och det är som sig bör. Det unika med Magna Mater är nämligen inte att de har kommit på en helt ny genre, eller att de har samarbetat med den där hippa producenten i LA och ett låtskrivarteam som har haft 666 hits på Billboardlistan. Grejen med det här gänget är däremot att de är så härligt trygga i sitt bluessväng, sin progg, sin psykedelia och sin 60-talspop att de fullkomligt verkar ha stängt av alla kanaler till nutiden. Det som slår mig när jag lyssnar är att det finns en parallell till Laleh här. Den starka tron på att själv veta bäst vad som är kärnan i det egna skapandet och hur det ska kanaliseras. I Magna Maters fall innebär det att nästan alla i bandet tar plats bakom micken, att det blandas friskt mellan svenska och engelska och att de döper en instrumentallåt till Tåget (givetvis försedd med ångloksintro!).

Under 2014 pendlade bandet fram och tillbaka till en studio i Småland där de hängde upp mickar, badade, rev av osande gitarrsolon, bandade ugglehoande och tog på sig producentkepsen. Mikrofonerna i studion måste ha gjort dubbla mollbergare varje dag över att få fånga upp så mycket glädje på en och samma gång. För det kvarstående intrycket när Magna Mater har snurrat klart är nämligen hur mycket lekfull kärlek den här plattan rymmer. Det alldeles oavsett om det för stunden är Pugh, Graveyard eller Kebnekaise som får göra sig påminda i studion. Det är ett knippe egensinniga låtar, som trots sina inbördes olikheter, utan problem framstår som en självklar helhet. Varje låt är full av små finurligheter, gurglande orglar, ett sataniskt driv och fenomenalt sköna sånginsatser.

Där vissa band satsar på volym och andra på attityd, så verkar Magna Mater ha valt en helt annan väg. De lirar den musik de älskar och skulle antagligen aldrig kunna göra något annat, ens mot bra betalning?
Det känns som en väldigt bra inställning.
Ärlighet ni vet. Det svänger alltid.
Bäst.

Kalle Karlsson, (Kultur 414)
2015-06-11
Håverud

ENGLISH VERSION:
”To be able to create something timeless and independent in the time of digital revolution and constant change, it needs to be unique”.  

Magna Mater is such a band.  They shift time and space, and their music echoes the Pacific Ocean, Big Sur and Laurel Canyon, as much as it does the Swedish West Coast, Brännö and Änggården mountain. It also reminds you of names like the Allman Brothers Band, Gene Clark  and Swedish artists Pugh Rogefeldt and Nynningen. Nature, with its endless beauty, has been Magna Mater’s musical inspiration from the band’s beginnings. With a mix of Swedish and English lyrics, they fuse blues, jazz, country and folk rock with psychedelic undertones. This is music that transends time and place.”